mammasdrommar

Ölandshästen är en numera utdöd svensk ponnyras från Öland. Rasen finns beskriven i skrift så långt tillbaka som på 1500-talet, och den dog ut 1925. Den sista häst som ansågs som riktig ölandshäst var ett sto vid namn Lilly som dog på Torslunda Gård i Kåtorp. Hennes skelett finns utställt på Ölands folkhögskola i Skogsby. Ölandshästen var en medelstor ponny på ca 130 cm och som användes som packdjur, ridhäst och körhäst, samt inom lättare jordbruk. Under vintrarna kördes ölandshästarna över isen som bildats på sunden mellan ön och fastlandet när öborna skulle köpa varor från Kalmar. En mindre variant av ölandshästen som enbart var ca 70-100 cm i mankhöjd kallades öländsk kungshäst, men denna typ dog ut tidigare. Den sista kungshästen var ett sto vid namn Kajsa, som dog 1896. Idag har "Föreningen Ölandshästen" återskapat en typ av ponny som är mycket lik den ursprungliga rasen, men som går under namnet estnisk buskponny. Ölandshästen hade existerat på Öland sedan ett par tusen år tillbaka, där de strövade runt i halvvilda flockar. Troligen härstammade de småväxta hästarna både från den gamla förhistoriska tatariska ponnyn som levde i Skandinavien efter den senaste istiden. De första tamhästarna fördes till Öland runt år 2000 f. Kr. Det fanns även en mindre variant kallad öländsk kungshäst, som dog ut mycket tidigare än den större. Kungshästen hade en mankhöjd på ca 70-100 cm. De öländska kungshästarna finns omtalade sedan medeltiden och den sista kungshästen, ett sto vid namn Kajsa dog 1896. 1555 nämndes ölandshästen för första gången i Olaus Magnus bok "Historia om de nordiska folken". Rasen mötte dock svåra prövningar, då de svenska myndigheterna motarbetade rasen redan på 1600-talet, då de små ponnyerna ansågs vara alldeles för små och klena, för att kunna vara till någon nytta. Man menade att ponnyerna varken dög till kavallerihästar eller som jordbrukshästar och på det svenska fastlandet avlades bättre och större hästar av lantras som ansågs lämpligare Trots detta var de små ponnyerna omtyckta som presenter bland kungligheterna. De svenska kungahusen använde hästarna som presenter till andra kungahus mellan 1500-talet och 1700-talet. I Olaus Magnus bok "Historia om de nordiska folken" från 1555 nämns bland annat de öländska kungshästarna. Under början av 1800-talet användes ölandshästarna för att frakta trä som skeppades från Småland till Öland. Under kalla vintrar frös även det smala sundet mellan ön och fastlandet och hästarna kunde få frakta träet över isen. Detta trä användes för att bygga hus på Öland. Ölandshästarna hade under flera hundra år använts som transportmedel. Kalmar var den närmaste köpstaden under 1800-talets början och ölandshästarna kördes över sundet när det fryst. Under den senare delen av 1800-talet började man korsa ut de inhemska öländska hästarna med större raser. De flesta avlades ut i de kraftiga svenskfödda ardennerhästarna. Under den här tiden stationerade staten ut ett antal hingstar av ädlare och större varmblodsraser på Ottenby kungsgård där de korsades med ölandshästarna. Dessa korsningar blev sedan till två av de 7 viktiga hingstlinjer inom aveln av det svenska varmblodet. För att försöka rädda rasen ansökte några av uppfödarna och då inga ansträngningar gjordes för att bevara rasen dog den ut. Den sista ölandshästen var ett sto som slaktades år 1923. Idag finns ett stort intresse för ölandshästen och man håller på att avla dem igen. Ölandshästen hade en mankhöjd på omkring 130 centimeter, och användes både som ridhäst och dragdjur. Ponnyerna var kloka och lätthanterliga även om de kunde vara lite envisa ibland. De var naturligt sunda och härdiga. Man sade att ölandshästarna hade utvecklat en naturlig förståelse för isen då de kördes över det tillfrysta sundet till Kalmar och de kunde bedöma om isen höll eller inte. På Öland har alltid intresset för de små inhemska ponnyerna varit stort. Redan under myndigheternas motstånd mot rasen på 1600-talet älskade man den lilla ponnyn som användes både till körning, som packhäst, ridhäst eller inom lättare jordbruk. Ponnyerna var även billiga att köpa, då de fanns i överflöd på ön, något som var viktigt för de fattigare bönderna på ön. År 2004 skapades Föreningen Ölandshästen i syfte att återskapa rasen så lik den gamla ölandshästen som möjligt. Den närmaste genetiska släktingen hittades i Estland. Den estniska hästen mötte både kraven på gener och utseende. Man visste även att ett stort antal ölandshästar exporterats till Estland under flera år innan de dog ut. Redan år 2005 anlände 25 estniska hästar och idag är antalet över 60 stycken. En godkänd hingst vid namn Royal står på Torslunda Gård i Kåtorp, samma gård som det sista stoet av den ursprungliga ölandshästen, Lilly, dog på. Idag betar stora flockar av ponnyerna i den södra delen av ön och över 300 personer kom på hingstpremieringen år 2007. I september 2007 hölls även de första tävlingarna vid Borgholms slott för att utse de lämpligaste avelshästarna. Men ölänningarna får vänta innan de får kalla rasen för ölandsponny, då Jordbruksverket har sagt nej, och idag kallas ponnyn för estnisk buskponny. Idag tävlas många av dom i hoppning med goda resultat.